

                         Lnnmrdaren

"Herr Srensen,  skeppet kommer strax att lgga till vid  kajen." 
 Stewarden,  en utter,  log snarlikt nr han stngde  hyttdrren. 
Peter hade vaknat nr han knackade och strckte nu p sig fr att 
ruska  bort  den sista trttheten frn  den  mycket  anstrngande 
resan.  Stewarden hade kallat honom Srensen, och tanken p detta 
fick honom att le.  Han hade antagit s mnga falska namn att han 
faktiskt  hade tappat rkningen p dem alla.  I sitt  yrke  mste 
Peter vara beredd p att heta nya namn vid varje stad. Hans sanna 
namn var en mycket vl bevarad hemlighet...
Resan  frn narvik hade varit hndelsels och ruskigt  lng,  fr 
motorn hade pajat tv gnger,  s de missade flera dagar.  Nekro-
polis,  dr  han hade bytt fartyg var sig inte lngre likt  efter 
stadsledningens  kollaps,  och ingen verkade veta vad som  skulle 
hnda i Ulvriket. Det var flera r sedan Peter hade lmnat Troms, 
men ett anbud p en miljon Pyri-kronor var fr frestande fr  att 
han  skulle  kunna avst.  Om han lyckades med  det  hr  jobbet, 
skulle han aldrig behva oroa sig mer.
Passkontrollen  i Rigas hamn gick utan problem.  Det  pass  Peter 
visade  var faktiskt helt kta.  En tjnsteman i Troms'  folkbok-
fring  hade rkat i klorna p en lnehaj och med  gldje  stllt 
sin  hjlp till frfogande.  Nr Peter vandrade ut frn  Terminal 
byggnaden  observerade  han den  sedvanliga  polispatrullen,  men 
denna gng frstrkt med en metallglnsande robot.

"Vlkommen till Riga, herr... hm... Srensen? Korrekt?" Den stor-
vuxne mannens handslag var fast.  Hans bruna gon tycktes gra en 
genomtrngande bedmning av Peters kropp och sjl.
Peter log mot honom. "Det stmmer."
Han gick frn hamnen mot staden.  En lapp i rockfickan  avsljade 
en adress:

JohannesGatan 132

1.000.000
----------

Siffrorna 1.000.000 var skrivna stort i rd blck.  Han gick fram 
till en gatskylt. "JohannesGatan, hr r jag!" muttrade Peter fr 
sig sjlv, och brjade g t det hllet skylten pekade.
Han stannade efter fem minuters gng framfr en drr som det stod 
132 p.  En fingeridentifierare satt bredvid drren samtidigt som 
en lampa lyste illgrnt p den. Peter satte sitt pekfinger p den 
och en rst sade: "Du r vntad, kom in."
Peter  tvekade frst,  men gick sedan raskt in och  skyndade  sig 
stnga  drren.  En  storvxt  man klev  fram  och  iaktog  Peter 
nogrannt en stund.
"Peter Srensen..." sade han lngsamt och gick sedan tillbaka och 
gjorde en gest med armen. Peter fljde efter.
"Jag har hrt talas om er operation i Nidaros r 104.  Ett mycket 
bra jobb." fortsatte han lugnt medan han gick mot ett barskp och 
brjade hlla upp ngot i tv glas.
Peter  noterade  samtidigt  att  hans  vrd  uppenbarligen   hade 
tillgng till mnga hemligheter. Det som skett i Nidaros hade gt 
rum  i  det frdolda och nstan ingen knde till att  Peter  hade 
varit  inblandad.  "Tack.  Operationen flt smrtfritt tack  vare 
noggranna frberedelser."
"Precis..." sa han och log. "Sl er ner, vet jag. Du r vl trtt 
efter resan?" Mannen gjorde en gest mot en soffgrupp, lika luxus 
som resten av rummet.  "En drink?" frgade han och strckte  fram 
ena glaset till Peter.
"ppeljuice, tack. Jag dricker inte alkohol. Drogen frsmrar min 
reaktionsfrmga."
Peter  satte  sig ner och lt blicken svepa ver  de  tavlor  som 
prydde vggarna,  mlade av idel knda konstnrer. Hans vrd stod 
fortfarande upp.
"Den person jobbet gller r hertig Stefan." sa han.
Peter  smlog.  Han var inte frvnad.  Det belopp som  han  hade 
erbjudits tydde p att det rrde sig om viktig person.
"Hr r vr plan!" Peters vrd lade en bunt gyllenbrunt papper p 
bordet  framfr Peter.  "Om ni vill ndra p ngot,  s sg  bara 
till, s ska nog det g att ordna."
Peter tog en snabbtitt p papprena och log lite mot hans vrd. 
"Operationen mste utfras i kvll." tillade den storvuxne.
"I kvll?" utbrast Peter.  "Varfr s tidigt? Jag hade rknat med 
en  dags planering!" Peter var verkligen chockad!  en  halv  dags 
planering! 
"Hertig  Stefan reser till Ulvriket i morgon,  fr att  frhandla 
eller ngot snt." sade han.  "Om du vill fr du sitta i  arbets-
rummet och studera planen..."

Peter  svor ilsket ver den tunna mnskran som d och d  kikade 
ner mellan de drivande molnen.  Snabbt kravlade han sig bort  mot 
det  buskage han hade valt ut.  Den korta turen ver  ppen  mark 
fick honom att knna sig fruktansvrt blottad och utlmnad fastn 
han  var praktiskt taget osynlig i sin  elektroniska  komouflage-
drkt.  Han  lade in bland buskarna och kurade ihop  sig  mellan 
stammarna. Hr borde de aldrig upptcka honom. Frsiktigt spejade 
han  ut  ver parken.  Hans Starwalker IRL  infrarda  nattkikare 
gjorde  det  mjligt att uppfatta bde mnniskor och  robotar  p 
mycket lngt avstnd.  Peter avskte hela synfltet mycket  noga, 
men han kunde inte upptcka ngot levande.  Tyst pustade han  ut. 
Bevakningen var koncentrerad till ytterkanterna,  men dr hade de 
satsat rejlt istllet.  Peter rs nr han tnkte p hur nra han 
var att trampa p en snubbeltrdsmina.  Nja,  det var  ingenting 
att haka upp sig p nu nr han var igenom.
Ett annat buskage lg cirka tjugo meter framfr honom. Det sg ut 
att  vara  lika ttt som det han nu befann sig  i,  och  om  hans 
berkningar  stmmde skulle han kunna se  huset  drifrn.  Sakta 
lade han sig ut.  Det tog honom ett par minuter att ta sig fram. 
Nr  han  kikade ut p andra sidan knde han hur pulsen  steg  av 
spnning.  Tyst  lycknskade han sig  sjlv;  berkningarna  hade 
stmt perfekt.  Etthundrafemtio meter framfr honom lg palatset. 
Det  enda  problemet var att omrdet mellan honom och  huset  var 
fullstndigt rensat p buskar och trd.
Hr och dr kunde Peter se varelser som rrde sig fram och  till-
baka.  Hans kikare visade att de var mnniskor,  en del med  gar-
hundar.  Tack och lov att det inte fanns ngra robotar inom  syn-
hll.  Han kunde ltt dlja sig fullstndigt fr en mnniska. Fr 
en garhund var det svrare p grund av lukten,  och en skerhets-
robot r i princip omjlig att ta sig frbi.
Han lt blicken glida ver palatsbyggnaden.  Den badade i  skenet 
frn strlkastare,  vilket skulle kunna vlla en del problem  men 
frhoppningsvis  skulle det inte vara alltfr  svrt.  Han  kunde 
tydligt se det fnster p tredje vningen som skulle bli hans in-
gng.  Peter sg p sitt armbandsur;  tio minuter kvar.  Han hade 
gott  om tid att kontrollera sin utrustning nnu en gng.Fr  ett 
yttre  ga liknade han en medlem av palatsvakten,  men  i  sjlva 
verket bar han p en helt annan utrustning,  bara det att den sg 
ut till det yttre som en skerhetsvakts. Termosflaskan som hngde 
vid  bltet var fylld med flytande vte och walkie-talkien  inne-
hll en otroligt elastisk ballong,  med vars hjlp han skulle  ta 
sig  till tredje vningen.  Och s hade han ett  stort  sjlvfr-
troende som sin strsta resurs.
Nu  var det bara tv minuter kvar.  Frsiktigt backade han ut  ur 
buskarna  och stod orrlig ett par meter  bakom  dem.  Sekunderna 
tickade  i vg.  Peter var s spnd att varje detalj  brnde  sig 
fast i medvetandet. Allt satt fast fr all framtid.
Sakta rknade han ner sekunderna."Tre...  Tv... Ett... NOLL!" En 
kraftig explosion frn andra sidan palatset visade att hans  med-
hjlpare hade utfrt sitt uppdrag. Garhundarna brjade sklla och 
Peter kunde hra vaktmanskapets rop.  Han vntade ngra  sekunder 
och  rusade sedan ut p grsmattan.  De flesta vakter hade  redan 
frsvunnit ur synhll,  endast tv frvillade vatker stod kvar p 
sin post med sina vapen dragna.  Nr Peter kom rusande siktade de 
p honom, men nr de sg Peters uniform slappnade de av. Eftersom 
han  bar  en  ljtnants gradbeteckningar blev  Peter  bemtt  med 
respekt,  ngot som blev deras dd.  Tv skott frn Peters  ljud-
dmpade Colt 1991A4 fllde dem till marken.
Nu  gllde  det  sekunderna.  Kvickt  lossade  han  termosen  och 
skruvade fast den p walkie-talkiens undersida.  Medan  ballongen 
blstes upp letade han efter den utlovade linan. Dr brjade den, 
tre meter ovanfr marken.  Ballongen brjade lyfta honom.  Med en 
rask  avspark ndde han linan och brjade hala sig  uppt.  Efter 
ngra gonblick ndda han fnstret. Det stod p glnt, precis som 
utlovat.  Han  ppnade det och gled in i en stdskrubb  innanfr. 
Snabbt  halade  han upp linan,  stngde fnstret och  slppte  ut 
gasen  i ballongen.  Nr den var tom pressade han in den p  rtt 
plats  i  walkie-talkien.  Sedan hittade han knappen  som  styrde 
rummets inbrottsalarm och slog p det.
Nr  han sg ut genom fnstret sg han att de tv kropparna  hade 
upptckts. Nu var det brttom. Han lyssnade intill drren. Ingen-
ting hrdes frn utsidan s han dyrkade upp lset och slank ut  i 
den  tomma  korridoren utanfr.  Peter visste exakt var  han  var 
ngon stans,  kartan ver palatset avbildades praktiskt taget  p 
hans nthinnor.
Den hr delen av byggnaden sg ut att vara helt folktom. Hertigen 
ville ha lugn och ro omkring sig p ntterna.  Efter ett tjugotal 
meter  stannade han utanfr en till synes helt  tom  vggsektion. 
Fingrarna gled utforskande ver den slata ytan.  Han fann knappen 
och sektionen svngde in. Snabbt smg han sig in i lnngngen och 
stngde sedan drren bakom.  Hr inne rdde en nstan fullstndig 
skerhet.  Det var bara hertigen och ngra f till som knde till 
den  hr lnngngen.  Peter hade ven blivit lovad att  den  inte 
skulle vara bevakad. Tv timmar senare rknade Peter med att upp-
stndelsen hade lagt sig.  Han kontrollerade fr sista gngen sin 
utrustning. S nra uppdragets hjdpunkt vore det katastrofalt om 
ngot skulle klicka.  Hans radio avlyssnade bara rutinmeddelanden 
mellan vakterna.  Tydligen trodde alla att "attentatsmnnen" hade 
flytt.  Efter  att ha mjukat upp sina stela leder en  smula  smg 
Peter frsiktigt bort mot gngens andra nde.  Sakta frde han en 
fiberoptikkabel  genom en minimal springa i golvet.  Vad han  sg 
gladde  honom.  Hertigen satt vid sitt skrivbord med  ryggen  mot 
Peter och sysslade med ngot.
Peter  drog sin pistol,  rrde vid knappen som ppnade  och  drog 
andan. Drren svngde ljudlst upp, han tog sikte och skt. Kulan 
trffade hertigen i bakhuvudet och Lettlands diktator sjnk  ihop 
ver  bordsskivan.  I  ngon  sekund  blev  Peter  stende,  helt 
paralyserad av verraskning.  Sedan var det fr sent.  En sektion 
av  taket  fll  ner och Peter slogs medvetsls  innan  han  hann 
undan. Nr Peter senare ter vaknade till liv satt han fastbunden 
i stol.  Framfr honom stod en distingerad man i vre medelldern 
med en Pastauer 23K 2,7 mm gauspistol i vnsterhanden.
"Peter  Harris Saijo",sa frmlingen.  "Skandinaviens mest  efter-
spanade  lnnmrdare.  Sedd  fr frsta gngen p  flera  r  och 
arresterad fr frsta gngen ngonsin."
"Med  vem har jag ran att tala?" frgade Peter lugnt.  Han  hade 
misslyckats,  inga  pengar betalas och det finns ingen  anledning 
till panik. Ingen lever fr evigt.
"Ishmael  van  de Kerk,  general i Lettlands  skerhetspolis  och 
palatsets skerhetschef." Van de Kerk log ltt.
"Din uppdragsgivare har begtt sjlvmord." fortsatte han.
tminstne officiellt, tnkte Peter fr sig sjlv.
"Du inser nog att du inte kommer att f leva."
Peter nickade lugnt.  Han frstod fullstndigt. Han brjade samla 
sina innersta krafter.
Van de Kerk hjde pistolen och siktade mellan Peters  gon.  "Vad 
du  har gjort spelar ingen roll.  I morgon r allt  ordnat,  alla 
reparationer klara och ingen kommer att veta att hertig Stefan r 
en robot." 
Med  de orden avslutades Peter Harris Saijos liv,  34 r  gammal, 
nrmast srjande: Ingen.







